Hungerstrejkande tibetaner framför FN-huset

Vi har just återvänt från några intensiva dagar i Genève. Tänker på de hungerstrejkande tibetanerna i sitt tält på den leriga gräsmattan utanför FN.

Vi tillhör en grupp svenskar, som gick en FN-kurs i Genève under en vecka. Förutom Svenska Tibetkommittén och Stiftelsen Tibetprojekt, deltog Studenter för ett fritt Tibet och tibetgrupperna inom de politiska ungdomsorganisationerna SSU och Grön Ungdom.

Det har regnat och t.o.m. snöat i Genève de senaste dagarna. Idag är det den trettonde dagen av hungerstrejken. Redan för några dagar sedan började de strejkande se trötta och svaga ut, och vi undrade oroligt vad egentligen "indefinite hunger-strike" betydde.
Wangchuk, en av medlemmarna i Tibetan Youth Congress, som befinner sig i Genève medan kommissionen för mänskliga rättigheter samman- träder i FN, sa lugnande att de inte kommit till Genève för att dö. Men Karma Yeshi, en av de hungerstrejkande och vice ordförande för Tibetan Youth Congress, svarade på vår fråga att han var beredd att dö.
Hoppas att det inte behöver gå så långt.

Igår talade en annan av de hungerstrejkande, Pema Lhundup, i FN. Tidigare har Kina ofta lyckats hindra tibetaner från att tala genom hårda påtryckningar mot organisatörerna. Men nu gömde sig tibetaner bakom det till synes oskyldiga organisationsnamnet International Union of Socialist Youth. Egentligen skulle Pema inte tala förrän sent på natten, men Radical Party ställde lojalt sin talartid till förfogande för tibetanerna.

Vi satt och tittade på den kinesiska delegationen som satt lugnt tillbakalutade och läste tidningen, när man plötsligt hörde Pemas röst genljuda i salen: "1994 sa Kina i sin rapport till FN:s kommitté för barnets rättigheter att man var en fast förespråkare och försvarade av barnets rättigheter. Men mycket tyder på motsatsen. I Tibet bryter man gång på gång mot barnens rättigheter, och efter fyra decenniers kinesiskt styre är fortfarande majoriteten av Tibets barn analfabeter...".

Den ene kinesiske delegaten flög upp och såg ut som han tänkte lämna salen i protest, medan den andra lutade sig fram för att lyssna. Till en början talade Pema med förvånansvärt stark och fast röst med tanke på att han inte ätit på elva dagar. Men mot slutet av anförandet, när han kom in på hungerstrejken och tibetanernas villighet att offra sina liv för Tibet, brast rösten för honom och han sa gråtande, med knappt kontrollerad stämma:

- Om jag dör under den här kampanjen gör det mig ingenting, för den här kampanjen i Geneve är en av de sista möjligheterna till en ickevåldslösning som återstår för det tibetanska folket, när det gäller att få världen att uppmärksamma det tibetanska folkets lidanden.

Salen som i vanliga fall genljuder av mobiltelefoner, samtal mellan smågrupper från olika länder, och bullret av människor som springer mellan bänkraderna för att konferera, blev plötsligt dödstyst. Delegater från olika länder vände sig halvt förskräckta om mot Pema, som satt på en av de sista raderna. Många sträckte handen bakåt i en gest för att trösta och få honom att lugna sig.

Efter Pemas anförande gick många ut från plenisalen för att skaka hand med och krama om honom. En av dem som samlades runt honom var den kinesiska demokratikämpen Wei Jinsheng, som kom ut för att visa sin sympati.

Att någon lyckas väcka sådan uppmärksamhet i kommissionen för mänskliga rättigheter är ovanligt. Trots det angelägna ämnet får den kilometerlånga talarlistan, från vilken oändliga lidanden från alla världens hörn rabblas upp av ofta sömniga tolkar, åhörarna att så småningom nicka till och börja prata med sina bänkgrannar. Inte minst de outhärdligt tråkiga, statistikspäckade skildringarna från diktaturstaterna om hur fantastiskt bra de lyckas med MR-arbetet är tröttande.

Ändå lyckades de hungerstrejkande tibetanerna två gånger på en vecka väcka stor uppmärksamhet. Även Karma Yeshi som talade på måndagen den 12 april fick delegaterna att stanna upp, stänga av mobiltelefonerna och lyssna under några laddade minuter. Han avslutade sitt anförande med följande ord:

- Det är helt klart att några länders försök att få till stånd en meningsfull dialog med Kina inte har lett till att människorättssituationen i Tibet har förbättrats. Vi tre hungerstrejkande tibetaner anser därför att det är denna kommissions plikt och uppgift att fördöma länder, stora som små, när de vid upprepade tillfällen bryter mot de mänskliga rättigheterna. Detta år får Kina inte undkomma kritik! Annars kommer världen på nytt att ifrågasätta MR-kommissionens trovärdighet!

När anförandet var slut utbröt en spontan applåd, trots att yttringar av det slaget är förbjudna.

Av Katrin Goldstein-Kyaga