Palden Gyatsos vittnesmål
Tre årtionden i kinesiska fängelser och fångläger i Tibet
Mitt namn är Palden Gyatso. Jag blev munk när jag var 10 år gammal. Vid 28 års ålder, år 1959, när den kinesiska invasionen av Tibet nådde sin kulmen blev jag arresterad, anklagad för att vara ett "reaktionärt element", och dömdes till ett 7-årigt fängelsestraff att avtjänas i distriktsfängelset i Panam i södra Tibet. Detta fängelse hade tidigare varit kloster.
Mitt namn är Palden Gyatso. Jag blev munk när jag var 10 år gammal. Vid 28 års ålder, år 1959, när den kinesiska invasionen av Tibet nådde sin kulmen blev jag arresterad, anklagad för att vara ett "reaktionärt element", och dömdes till ett 7-årigt fängelsestraff att avtjänas i distriktsfängelset i Panam i södra Tibet. Detta fängelse hade tidigare varit kloster.
I fängelset fick vi utföra hårt kroppsarbete, vanligen 9 timmar om dagen, ibland ännu mer. Vi fångar spändes för plogen som djur för att plöja fängelsets mark. När vi blev utmattade och inte orkade dra plogen, blev vi sparkade och piskade bakifrån. Eftersom vi aldrig fick tillräckligt att äta, tvangs vi stjäla mat avsedd för grisarna från de kinesiska svinstiorna. Vi drevs också till att tugga på och äta saker som alla sorters begagnade föremål av läder, ben från olika sorters döda djur, möss, maskar och olika sorters gräs.
Behandlingen av politiska fångar i Tibet inbegriper olika typer av grymma handlingar. På vintern hängdes vi upp i luften, varefter man slängde kallt vatten på oss. Heta sommardagar ersattes det kalla vattnet av att man gjorde upp en eld under den upphängde fången. Andra former av misshandel i denna ställning inkluderade rapp med läderbälten och slag med elbatonger eller järnstänger. Man satte också fotbojor av järn på oss, medan självåtdragande handklovar och tum-klovar användes för att fjättra våra händer och tummar. De skarpa kanterna på dessa självåtdragande handklovar medförde att flera fångar fick händerna avskurna. Själv har jag fortfarande många ärr på handlederna efter dessa skarpa instrument.
År 1962 lyckades jag fly från distriktsfängelset i Panam tillsammans med sex andra politiska fångar. Men vi togs till fånga just som vi närmade oss den indiska gränsen. Mitt fängelsestraff ökades till 15 år. Jag utsattes för urskillningslös misshandel och fick ha bojor av järn på både händer och fötter dag och natt i sex månader. Fotbojorna togs inte bort på två år. Under dessa två år lärde jag mig väva och fick göra mattor.
Jag hade avtjänat hela mitt fängelsestraff år 1975, men tilläts inte återvända hem. I stället skickade man mig till arbetslägret Nyethang, som ligger cirka 26 km väster om Lhasa. Fängelselivet återupptogs även om atmosfären var något mindre sträng. År 1979 drog jag fördel av detta och smet mitt i natten ut från arbetslägret in till Lhasa, där jag satte upp ett antal affischer som krävde självständighet för Tibet.
Till slut åkte jag fast, och den 26 augusti 1983 blev jag åter arresterad och tagen till det gamla Sangyip-fängelset som ligger i nordöstra Lhasa.
I april 1984 dömdes jag till 9 års fängelse vid en rättegång, som tog en timme och genomfördes utan någon som helst laglig representation eller möjlighet till försvar. Jag togs till fängelset Outidu i nordöstra Lhasa i april 1985. I det fängelset måste vi utföra alla möjliga typer av smutsigt arbete, inklusive att hantera mänsklig avföring för att odla grönsaker. Ibland tvangs vi utföra personliga tjänster åt fängelsevakterna. Men fängelsevakterna uttryckte rutinmässigt missnöje med vårt arbete och slog oss ofta efteråt. Vi blev också utsatta för kränkningar från berusade fängelsevakter.
Andra former av misshandel i fängelset var vanliga. I november 1987 hände det t.ex. att en fängelsevakt gav mig en stöt med elbatong och hällde kokande vatten över mig, eftersom han, som han sa, inte tyckte om min attityd. Ingen medicinsk behandling gavs efter detta.
Under hela min 15-åriga fängelsevistelse sedan 1959 och den 9-åriga strafftiden i arbetsläger därefter fick jag aldrig ta emot några besök eller möta någon medlem av min släkt eller min familj.
På hösten 1990 överfördes jag från Outidu-fängelset till det närbelägna Drapchi-fängelset, känt som "Fängelse nr 1" i den "Tibetanska Autonoma Regionen". Så snart som jag anlände frågade mig Mr. Paljor, huvudförvaltare för fängelsets femte enhet:
"Jag ser att du suttit i fängelse tre gånger. Nå, vad har för dig hit den här gången?" Jag svarade: "Jag arresterades eftersom jag satt upp affischer där det står att Tibet är ett självständigt land, skilt från Kina." Han svarade: "Här ska du få se på tibetanskt oberoende." Med dessa ord började han sparka mig våldsamt och gav mig då och då stötar med elbatongen på olika delar av min kropp. Slutligen, efter ungefär en halvtimme, rände han in elbatongen i munnen på mig med stor kraft. Jag svimmade. När jag återfick medvetandet, fann jag mig liggande i en pöl av blod och avföring och hade outhärdliga smärtor. Med det fanns absolut ingenting jag kunde göra. Ingen medicinsk behandling gavs. Och jag hade förlorat nästan alla mina tänder.
I april 1991 kom USA:s dåvarande ambassadör i Peking, James Lilley, för att besöka Drapchi-fängelset. Tillsammans med några medfångar överlämnade jag en petition där vi detaljerat redogjort för tortyren och våra lidanden i fängelset. Men brevet snappades bort ur hans hand och överlämnades till fängelsets förvaltningschef. Efter att ambassadören gett sig av, sattes två politiska fångar, Lobsang Tenzin och Tenpa Wangdak, i ensamcell medan de förhördes. Tillsammans med tre andra politiska fångar flyttades de senare till arbetslägret Powo Tramo i sydöstra Tibet.
Den dagen kallades armén in, och alla vi politiska fångar blev slagna med gevärskolvar eller stuckna med bajonetter. De käppar och elbatonger som användes för att slå oss gick nästan alla sönder. Ngawang Kunga, en politisk fånge, slogs medvetslös med en järnkedja avsedd för att fjättra fångens fötter. Ngawang Phuljung blev medvetslös efter ett slag med en gevärskolv mot tinningen. Phurbu Tsering fick ett bajonettstick som orsakade ett djupt vertikalt jack i bakhuvudet så att blodet forsade ut.
Den 25 augusti 1992 hade jag avtjänat mitt straff och frigavs ur fängelset. Tretton dagar därefter flydde jag från Tibet. Innan jag flydde gjorde jag hemliga arrangemang för att komma över några av tortyrinstrumenten för att visa dem för världen utanför. Jag har bl.a. tagit med mig den sorts elbatong som kördes in i munnen på mig och också i könsorganen på politiskt fängslade nunnor. Jag har tum-klovar, som används för att binda fången diagonalt över ryggen i tummarna, och jag har den speciella sorts knivar som den kinesiska polisen använder för att sticka tibetaner. Det här är bara några få av de tortyrinstrument som används i fängelserna i Tibet.
Det tibetanska folket har lidit under kinesernas förtryckande styre sedan 1949. Tusen sinom tusen oskyldiga tibetaner har mist livet, och de sex miljoner som finns kvar kämpar för att hålla den tibetanska kulturen levande under mycket svåra förhållanden. Jag är uppriktigt övertygad om att om inte något kraftfullt internationellt fördömande görs av den kinesiska regeringens behandling av det tibetanska folket, så kommer man att fortsätta begå sådana fruktansvärda grymheter som ovan beskrivits mot oskyldiga politiska fångar i Tibet, som arresterats för att de insisterar på den fundamentala rätten till yttrandefrihet och religionsfrihet, liksom också den internationellt erkända rätten till självbestämmande.
Jag är bara en av de få som haft turen att överleva och kunna fly till världen utanför. Många av mina vänner och andra politiska fångar har dött i fängelser och arbetsläger i Tibet. Med dem försvann också berättelsen om deras oerhörda lidanden.
Palden Gyatsos vittnesmål inför den amerikanska kongressen.
Översättning Monica Masuda och bearbetning Eva Lindholm